Arkiv för februari, 2011

Konsten att vara lärare

Posted in Osorterat on 23 februari, 2011 by Redaktionen

Jag var rätt skeptisk förra gången som SVT-serien Klass 9A sändes 2008. Nu ångrar jag faktiskt att jag inte såg den då. Den nya serien har i alla fall fått mig på kroken, även om det är med blandade känslor som jag tittar: jag störs av den melodramatiska tonen och den ganska överdrivna dramaturgin, men serien ställer viktiga frågor kring dagens skola. Och kan den bidra till att göra läraryrket mer glamoröst så gärna för mig.

Alla bär vi på våra egna minnen av skolan – serien triggar igång dem direkt. Själv känner jag igen skoltröttheten där på högstadiet, den som fanns runtom mig då, ett slags bröligt oengagemang, det här var på 1980-talet. På Mikaelskolan i dagens Örebro tycks den ha blivit permanent. Det är som om eleverna där behöver bli påminda om: Vad är en skola? Varför går jag här? Vad förväntas av mig? Det kan ta uppemot en halvtimme innan lektionen kommer igång. Det är fruktansvärt sorgligt, ett sådant slöseri med tid.

Visst betyder lärarnas engagemang mycket för elevernas prestationer – det är seriens huvudbudskap – men jag kan inte låta bli att fundera en del över elevernas roll. Ska vi inte kunna ställa vissa krav på dem?

Hur blir man som lärare en god auktoritet? ”För att klara sina uppgifter utvecklar duktiga lärare en tyst kunskap – som jag vill kalla konst”, skrev författaren Hans Lagerberg i en intressant artikel i Ordfront magasin nr 6/2008 apropå den första omgången av serien Klass 9A. Lagerberg menar att det också finns andra faktorer än lärarens personlighet som avgör om en lärare ska kunna utöva sin konst fullt ut. Tänkvärt och klokt. Läs artikeln igen!

Annika Hallman

Möt Rosa Taikon på Kulturhuset i Stockholm

Posted in Osorterat on 22 februari, 2011 by Redaktionen

Ordfront magasin bjuder in till en diskussion om diskrimineringen av romer. Rosa Taikon berättar om sitt liv och sin kamp och visar unika fotografier från romernas historia i Sverige.I höstas presenterades det statliga betänkandet Romers rätt med målet att diskrimineringen av romer ska upphöra om 20 år. ”Ska en baby som föds idag inte bli jämlikt behandlad förrän den är vuxen?” undrar Rosa Taikon som i hela sitt liv har kämpat för romers rättigheter. Hon har upplevt både en svensk lösdriverilag och hur det är att bo i tält året om.

Samtalsledare: Johan Berggren, chefredaktör Ordfront magasin.

Tid: 26 februari kl 14–16

Ruts mamma

Posted in Osorterat on 17 februari, 2011 by Redaktionen

Ruts mamma föddes på det tidiga 1950-talet i Sverige. Hon heter Eva och var den första i släkten som tog studenten, fast det inte riktigt hette så. Hon såsade sig delvis igenom gymnasiet men gick ut med hyggliga betyg och började på universitetet, och blev ganska högutbildad, fick bra jobb. Eva är både ett barn av solidaritetsrörelsen och det folkhem som satte en ära i att ge alla sina medborgare utbildning. Rekordåren flög över landet. Ingenting var omöjligt. Visst. Klasskillnaderna kunde förstås inte raderas ut helt, men det började bli mycket svårt att få tag på tjänstefolk.

Evas första dotter heter Rut, efter en syster till Evas mormor. Evas mormor var en snål och lite elak människa, medan systern hennes, Rut d.ä., var en rätt kul tant. Slagfärdig och kvicktänkt. Någon vidare utbildning fick hon inte, men hon klarade sig bra ändå, hade ord om sig att jobba flitigt, och dessutom vara beläst, trots att hon bara städade . Hennes sorg var att hon inte fick studera, det fanns överhuvudtaget inte i hennes värld.

Rut d.y., Evas dotter är född i början på 1980-talet, en rätt sorglös sort, varit ute och rest, halvpluggat lite, bor i andra hand. Hon är också ett barn av sin tid, precis som sin mamma, fast ändå inte. För henne spelar inte utbildning så stor roll. Men Rut vill ändå göra pengar och är lite entreprenör så där. Så kom hon på den lysande idén: Rent Rut – en städfirma. Det går ännu så länge riktigt bra. Rut d.ä. Roterar i sin grav och Eva förstår inte vad som blev så fel i uppfostran, eller vad det nu beror på. Och dessutom skäms hon. Det förstår hon inte heller, men det blev fel, tycker hon.

Marianne Steinsaphir

Silvio och kvinnorna

Posted in Osorterat on 16 februari, 2011 by Redaktionen

”Basta Berlusconi”, skanderade de italienska kvinnorna i demonstrationstågen i Italien i helgen. Ja, basta, nog nu med sexaffärer med minderåriga och en unken kvinnosyn. Hur är det ens möjligt att en sådan som Silvio Berlusconi kan bli vald och få sitta kvar som premiärminister? Och detta för tredje gången?

Jag var i Rom våren 1994 när Silvio Berlusconi och hans parti Forza Italia kammade hem segern i parlamentsvalet och Berlusconi inledde sin första period som Italiens premiärminister. Jag minns den chockartade stämningen bland italienarna runt om mig då. Förstämningen, men också kamplusten. Några hade rest till Rom från London för att vara på plats de där dagarna, diskutera politik och rösta, mot Berlusconi förstås.

Därför är det så ofattbart att han sitter vid makten än. Filmaren Erik Gandini kom med en förklaring häromåret när han presenterade sin film Videocracy från 2009: Ord biter inte längre på Berlusconi som i princip kontrollerar all tv i Italien genom sitt medieimperium Mediaset. Filmen handlar om tv-kulturen som Berlusconi har varit med och skapat, en kultur där tv-bilden för länge sedan utklassat ord och innehåll och där yta och utseende betyder allt. Det finns makt i den perfekta tv-bilden, menade Gandini: Enligt Videocracy har 80 procent av befolkningen i Italien televisionen som sin främsta informationskälla. Samtidigt ligger landet på 84:e plats när det gäller jämställdhet och på 77:e plats när det gäller pressfrihet i världen – dagstidningar läses knappt längre. Mantrat att ”ha kul” genomsyrar Berlusconi-tv liksom hela politiken runt ”il presidente” – något som har blivit nästan omöjligt för den italienska vänstern att bemöta. Kvinnosynen som förmedlas är en del av ett större samhällsproblem: Enligt en artikel i DN i höstas av journalisten och författaren Kristina Kappelin är Italien ett av de länder i Europa som har lägst kvinnlig representation i parlamentet, förvärvsfrekvensen bland italienska kvinnor i arbetsför ålder var bara 46 procent 2008 mot genomsnittet 53 procent i EU och landet lägger bara 1,4 procent av BNP på barn och äldreomsorg (mot 3 procent i Sverige). ”Kvinnlig frigörelse är ett område där Italiens premiärminister står sig fullkomligt slätt”, skrev Kristina Kappelin och menade att det därför är på just det här området som en politisk förändring faktiskt skulle kunna äga rum: ”En stark, intelligent och dynamisk kvinnorörelse vore förmodligen en av de få krafter i samhället som på allvar skulle kunna få Berlusconi att vackla”. Känns lite hoppfullt.

Annika Hallman

Författarförbundet mobiliserar mot biblioteksentreprenad i Nacka

Posted in Osorterat on 9 februari, 2011 by Redaktionen

Nackabibliotekens öde angår oss alla, skriver Författarförbundet och uppmanar till demonstration den 17 februari. Demonstrationen gäller, om någon missat det, Nackas beslut att låta upphandla driften av alla sina bibliotek. Författarförbundet har också skrivit ett öppet brev till politikerna.

Och visst är folkbiblioteksfrågan större än kommunerna, frågan är om den också är större än det kommunala självstyret? Troligen inte. Det kommunala självstyret är heligt och politiker kan styra och ställa efter ideologi, ibland kan det bli bra. Ibland blir det riktigt dåligt och ensidigt.

I Nacka verkar politikerna ensidigt ha bestämt sig för att kommunal drift per definition är dåligt och inte väl utnyttjade skattepengar, dålig drift. Bättre blir det, om man ska förstå politikerna, om driften drivs kommersiellt. Politikerna i Nacka har framhållit att Nacka är den kommun i Stockholms län som satsar mest på bibliotek och att nackaborna är bland landets flitigaste biblioteksbesökare. Kalle Güettler har effektivt visat att det är fel: I Nacka lånas det nu 25 procent mindre än i en genomsnittlig stockholmskommun. Och Nackas barnboksbestånd är mindre än hälften av medelkommunens.

Det går inte att bete sig med biblioteken hur som helst, folk blir förbannade, folk bryr sig, folk protesterar. Biblioteken är viktiga, det är omvittnat otaliga gånger. Det ska inte underskattas. Det ska finnas bibliotek, gärna av många schatteringar, men biblioteken ska förbli en frizon där kulturell allemansrätt råder. Och varför så drastiskt ändra på ett vinnande koncept? 93 procent av svenskarna tycker att bibliotek är viktigt för barns läsutveckling och 76 procent tycker att biblioteken är i takt med den moderna människans behov. (Skop, 2010)

I England går för övrigt protesterna på högvarv, Nick Wire och Philip Pullman är bara två exempel på klyftiga försvar för bibliotek.

Marianne Steinsaphir

Allemansrätt – inte för alla?

Posted in Osorterat on 7 februari, 2011 by Redaktionen

Det är skillnad på bärplockare och bärplockare tydligen. I alla fall enligt Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, som sedan skogarna i norr började besökas av utländska bärplockare anställda av olika bärföretag tycker att det ska kosta att få plocka. Anledningen? Skogsägarna irriterar sig på att plockarna skräpar ner, skadar skogen och att deras bilar står i vägen, stod det att läsa i DN häromveckan. Klingar lite oroande i mina öron.

För var går gränsen för kommersiell plockning? Och vem ska bedöma det?

Allemansrätten regleras i grundlagen och gör det möjligt att röra sig fritt i naturen, oavsett vem som äger marken, och plocka bär och svamp så länge man inte stör eller förstör. Det finns inget som hindrar att allemansrätten utnyttjas organiserat eller på kommersiella grunder. Om man skadar naturen kan det redan i dag leda till straff. Ingen anledning att ändra på någonting alltså. Allemansrätten är en fantastisk rätt som vi ska vara rädda om.

Annika Hallman

När kulturen blir en vara

Posted in Osorterat on 3 februari, 2011 by Redaktionen

Den 27 januari arrangerade Ordfront magasin en debatt om kulturpolitik på Plattan, Kulturhuset i Stockholm. Stina Oscarson, konstnärlig ledare på Orionteatern, debatterade med Mattias Svensson från tidskriften NEO. Här är hennes inlägg:

ELIN WÄGNER

”Den bild jag lägger fram är förenklad till gränsen av det tillåtna, men för mig är det avgörande att den huvudriktning vår civilisation har fått och det mål den formar ut åt sig under färden, just äventyrar det värdefulla vår kultur har vunnit. Därför är jag orättvis mot de försonande dragen i vår tid. Viktigare än att tala om dem är enligt mig att framhålla det andra som man inte får försona sig med. Alltså. Mina ord kommer att ge intryck av att jag tar mig en ton som ingalunda passar. Det gör den inte heller.”

Så skrev Elin Wägner i inledningen till Väckarklocka 1941 och med dessa ord väljer jag att inleda denna reflektion över dagens kultur och kulturpolitik.

BROMMA NYA KÖPCENTER

Bromma nya köpcenter vill inte vara en vanlig galleria. Kunderna ska känna sig unika och därför har man valt att satsa på konst för att förhöja upplevelsen av shoppingen. Ja, just säger man. ”Konst för att förhöja upplevelsen av shoppingen. För det är bevisat att ju längre kunderna stannar desto större är sannolikheten att de köper något”. Den aktuella konstnären säger att hon först var kluven men att det här också är en möjlighet att nå ut och visa sin konst iför en större publik.

Det här är inte en enskild händelse utan en (före)bild för den nya kulturpolitiken. Det går en våg av nyvaknat kulturintresse över Sverige och Europa. Och många både kulturarbetare och tjänstemän förförs av att äntligen känna sig sedda. Svältfödda på uppmärksamhet från politiskt håll som kulturen varit så länge – äntligen är det någon som vill ha det man gör och då måste man kanske tumma lite på sina ideal. Sin frihet. Att ge och ta.

KULTUREN SOM TILLVÄXTFAKTOR

”Öland behöver tillväxt för att ha råd att med någon som helst kultur” sa producenten för den nystartade Ölandsoperan till mig ”och då måste vi ha turisterna och vi måste tala om kultur som en tillväxtfaktor. Det är det enda sättet vi kan få politikerna med oss. Det är det enda språk de förstår.

”Nej” sa jag. ”Det är vår absoluta skyldighet att låta bli. För den dag då kulturen inte längre bidrar till ökad tillväxt. Då har vi sålt oss. Vi har förlorat det språk med vilket vi skulle kunna tala om vad konst och kultur egentligen är.”

”Men det språket är det ingen som förstår”

”Jo. Alla förstår. Om vi talar på rätt sätt. Konst handlar om vad det innebär att vara människa.”

MÅLEN

För bara drygt ett år sedan klubbades våra nya kulturpolitiska mål och det kanske ännu är för tidigt att utvärdera den förda politiken men jag skulle ändå vilja passa på att ställa frågan om den riktning man trots allt kan utläsa för oss närmare dessa.

”Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället men yttrandefriheten som grund. Alla ska möjlighet att delta i kulturlivet. Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling.”

STEFAN EKLUND OCH SVERIGEDEMOKRATERNA

Stefan Eklund skrev i SVD den 21 september 2010 att Sverigedemokraternas framgångar till stor del beror på den kunskapsbrist som blivit resultatet av decennier av en urholkad kulturpolitik. ”Kulturen” skriver han ”har förvandlats från ett folkbildande instrument till ett varumärkesbyggande, ända ner till minsta kommunala anslag. Kulturens främsta ärende är nu att sälja något, företrädesvis en stad eller en region något som har förödande konsekvenser för det demokratiska samtalet på den kulturella arenan.”

ALVEDONCYKLARNA

Många ser liksom Eklund detta samband men få vekar inse allvaret eller tro att politiken skulle vara förmögen att göra något åt detta. ”Med yttradefriheten som grund …”

En genomsnittlig Stockholmare lär mötas av mellan 150 och 200 000 reklambudskap om dagen och samtidigt som staden har strikta restriktioner för affischering för kulturella evenemang sponsras stadens lånecyklar av Alvedon.

Jag ringde i ren nyfikenhet till försäljningschefen på Clear Channel, företaget som har hand om lånecyklarna, för att få reda på vad Alvedon betalar för denna enorma exponering och han sa: ”Jag är så glad att jag numera jobbar på ett privat företag, jag jobbade tidigare åt Stockholms stad, men nu slipper jag ge dig de här uppgifterna.” Jag frågar vidare om det har funnits några politiska diskussioner om reklamen på cyklarna. ”Nej” sa han ”Och det ska det inte heller vara för de har outsorcat verksamheten och därmed också ansvaret.” Kan man outsorca sin moral tänkte jag när jag la på luren.

På clear channel talar man om reklam som företagens yttrandefrihet. Det är ett uttryck som hörs allt oftare. Företagens yttrandefrihet. Men I samma stund som reklam blivit yttrandefrihet har yttrandefriheten blivit en vara som går att köpa och sälja och därmed upphör dess egentliga och absoluta värde att vara lika för alla.

På stadens hemsida skriver man stolt med att cyklarna inte kostar oss medborgare någonting. Men, menar jag, det beror bara på att värdet av en cykel utan reklam inte går att mäta. Med vilka mått kan vi mäta skönhet? Och hur ska vi som medborgare, när vi har sålt ut offentlighetsprincipen och inte ens kan få reda på vad det kostar att driva lånecykelsystemet, kunna ta ställning till om vi tycker att det vore värt det.

För mig är reklam och konst helt olika saker. Där reklamens uppgift är att göra oss missnöjda med våra liv och att få oss tro att vi skulle kunna köpa oss till ett bättre, något perfekt. Där reklamen hela tiden snävar av nomalitetsbegreppet har konsten en förmåga att göra precis tvärt om. Bra konst kan hjälpa oss att se livet med alla dess sprickor, med all dess skönhet, glädje och kärlek men också dess fulhet, sorg och sprickor och ändå, ge oss mod och kraft att leva vidare. Ett slags ofullkomlighetsbejaknade.

DEN MEDVETNA LÅGMÄLDHETEN

Det är en medvetet lågmäld kulturpolitisk linje som drivits de senaste åren, men det är just i lågmäldheten, i de små förskjutningarna som den stora faran ligger. Förändringarna som inte vållar några demonstrationer utan som vi alla successivt anpassar oss till. För att förvandlingen av kulturpolitiken till näringspolitik framställs som en del av den enda vägens politik.

GIVNA SANNINGAR

Vi lever i en tid med många givna sanningar. Det är givet bra när börskurserna gått upp och givet dåligt när Volvo sålt färre lastvagnar. Och det var givet att flygen så snart som möjligt efter vulkanaskan skulle återuppta trafiken för att minimera de ekonomiska förlusterna.

Och vad som idag håller på att hända är att även vi, konstnärer, journalister och forskare vars uppgift är att ifrågasätta detta givna tvingas både på ett personligt och ett organisatoriskt plan att stäva emot samma mål.

På arbetsförmedlingen kulturs hemsida står ett råd till en arbetslös skådespelare om hur han eller hon bör se på sig själv. ”Upplever du under din arbetslöshet att du saknar rutiner, planering, inspiration, mål och riktning? Att ingen vill ge dig ett jobb? Att du inte kommer vidare? Eller ser du din arbetslösa dag som en 8-timmars arbetsdag där du arbetar som anställd av dig själv i ett promotionprojekt, stärker ditt säljmaterial genom storytelling, marknadsför ditt eget varumärke, aktivt tar kontakter för att utvidga din kundkrets, erbjuder din kompetens till den aktör på din marknad som är mest intresserad av ett samarbete med dig?”

LÖNSAMHET

Jag fick nyligen frågan från en högt uppsatt man på ett eventbolag om Orionteatern får vara kvar i sina lokaler.

”Ja” sa jag ”det är sagt att det ska vara kulturverksamhet här”.

”Men kultur kan ju vara så mycket,” fortsatte han ”Och det finns säkert annat som lönar sig bättre.” Jag vet, men det beror på hur man ser det. Och vilket tidsperspektiv man har.

Vi har just sett en närliggande kommun gå i spetsen för att sälja ut samtliga bibliotek och rösterna för att näringslivet bör ta ett större ansvar för konsten och kulturlivet blir allt fler. Vi ser det här just nu i debatten om ett nytt operahus.

Att Volvo sponsrar Göteborgssymfonikerna lyfts av många fram som ett positivt exempel. Orkestern har fullständig konstnärlig frihet och skulle inte kunna existera utan detta stöd, menar man. Men Volvos mål är att sälja fler bilar och detta, menar jag, kanske inte bör vara målet. Vare sig för orkestern eller för Volvo. Och oavsett om Volvo inte blandar sig i reportuarval så bidrar sponsringen till att stärka Volvos varumärke och den konstnärliga verksamheten till att befästa det här samhället enda berättelse.

FN-RAPPORTEN

FN kom nyligen med en ny rapport där man beräknat värdet på våra naturtillgångar. Man har alltså räknat ut vad tjänsterna från ekosystemet är värda – tjänsterna från korallreven är exempelvis värda 170 miljarder dollar per år. Naturliga vattenkällor på Nya Zeeland 200 miljarder dollar per år. Mangroveträsken i Vietnam sju miljarder osv. Man vill på detta sätt göra företag mer medvetna om vad deras verksamhet faktiskt kostar. Och om de skulle tvingas betala för allt de förstör skulle världens största företag förlora mer än en tredjedel av sina vinster.

Uppsåtet är säkert gott, men vad man gör är att man försöker omvandla det icke mätbara till något mätbart och det leder oss fel. Det får oss att tro att vi spelar med värden som går att ersätta. Men den dag vi förstört ekosystemen hjälper inte 177 miljarder dollar.

Dessa värden är oersättliga och det är dessa värden som vi i vår tid har så svårt att försvara.

Jag tror att vissa verksamheter inte kan ha vinst som mål utan att innehållet i verksamheten förändras. Men Jag tror också att om vi på något sätt ska kunna bryta den där utvecklingen måste vi lyfta blicken mycket högre. Vi måste börja ifrågasätta hela den grund på vilken vårt västerländska sätt att leva bygger. Den grund på vilken vi också byggt vår moral som vi i rask takt håller på att exportera även till övriga världen.

ARUNDHATI ROY

I Indien har stamfolken när kommersiella företag vill komma åt deras naturtillgångar gjorts till occupanter av sitt eget land och man måste nu flytta för att ge plats åt gruvor, dammar, kraftstationer, stålverk, aluminiumraffinaderier mm. Det har lett till att Indien som säger sig vara en demokrati har förklarat krig inom sina egna gränser.

En statlig polisintendent förklarade för journalisten Arundhati Roy sin syn på problemet. ”Du förstår, frun, uppriktigt sagt kan inte det här problemet lösas av oss eller militären. Problemet med stamfolken är att de inte förstår girighet. Om de inte blir giriga finns inget hopp för oss. Jag har sagt till min chef att dra tillbaka styrkorna och sätt istället in en tv i varje hem. Allting kommer att lösa sig automatiskt.”

VALET

”Vad tjänar du mest på?” Så uppmanades man att läsa de olika partiernas program inför valet i höstas. Och alla spelade med. Detta ledde till att socialdemokratin blev ett parti som i princip lät som moderaterna men som de flesta tjänade lite mindre på. Vad man då skulle behövt säga var: ”Med de mått vi har idag kommer du förmodligen inte att tjäna på det här. Med de måtten kanske du till och med får det sämre. Men det finns fler mått och det finns värden som inte är mätbara. Och politik handlar inte om vinstmaximering för jaget i stunden.” Till skillnad från ”politikens gränspoliser” borde menar jag politiken vara våra egons gränspoliser och ständigt påminna oss att vi inte är ensamma.

INDIANBERÄTTELSEN

Det finns en berättelse om en Indianhövding som får en fråga av sin dotterdotter. Hon säger:

”Det känns som jag har två vargar som kämpar mot varandra I mitt hjärta. Den ene är våldsam, hatisk och hämndlysten och den andra är kärleksfull, förlåtande och medkännande.”

Och sedan frågade hon: ”Vilken av vargarna kommer att vinna?”

”Den du matar.”

Det borde enligt mig vara kulturpolitik. Vilka vargar vi matar.

Stina Oscarson

–––

Länkar till artiklar i ämnet av Mattias Svensson:

Statskulturens andliga lakejer – kritik av tankesmedjan Det Osynliga och deras lakejartade syn på kulturen och politiken.

En kulturens tomteverkstad – kritik av kulturutredningen.

Den goda smakens despoti – kritik av Per Svenssons rapport åt Bertil Ohlininstitutet, Bildningsidealet – Om hur och varför kulturen gör dig till en friare människa.